lite allvar också

Jag har packat upp mina lådor nu, allt är i stort sett klart.. Och jag känner mig liksom..tom.
Här är jag i Sverige, och min man i Guatemala.. Ja, allt är i Guatemala förresten. Jag saknar det mesta måste jag erkänna.

Det hade gått ett par dagar utan tt vi hörts alls, och det kändes jätte jobbigt. Ja, ett par dagar tänker ni kanske. Men han är faktiskt mitt liv nu, när vi var ifrån varandra en dag i Guatemala så saknade jag honom.Och nu är jag på en helt annan världsdel.. Men i alla fall, så idag ringde han mig äntligen och min sten från mitt hjärta släppte!
Eftersom jag jobbar ute i en håla så har jag inte alltid täckning på telefonen såklart, och han hade ringt mig både i fredags och igår utan att få svar, och då jobbade jag ju...
Men han sa i alla fall att han hade blivit så otroligt svartsjuk!
Och visst förstår jag honom, det är skitjobbigt att gå runt och tänka på alla tjejer som kommer in på restaurangen varje dag, men jag har faktiskt börjat lita på människor igen trots alla smällar, och jag litar på min man..

Åh det var så härligt att äntligen få höra hans röst igen! Jag log hela tiden och när vi hade lagt på försökte jag minnas hans röst, hans skratt, så länge som möjligt..

3 veckor har gått nu. Nu är det "bara" 3 månader och en vecka kvar. Hoppas jag.