planen

Jag vill ha mitt rum med mina saker klart - nu.
Jag vill ha fint väder.
Och jag vill ha min man här.

Igårnatt var saknaden som svårast sen jag kom till Sverige.
Då ringde jag honom, jag var tvungen att höra hans röst.
Det är som ett lugnande medel.
Ja jag började givetvis storlipa ändå, men innerst inne kände jag mig lugn.
Som om han var hos mig.

Alla som jag träffar frågar hur vi ska göra nu.
Det ska jag berätta för er mina vänner, det finns tre olika alternativ, egentligen fyra men jag tycker inte om det fjärde.

1. Han kommer hit i september. OM jag har jobb och OM hans uppehållstillstånd till Sverige skulle ta omöjligt lång tid.

2. Jag åker dit i september, kommer hem i december. Sen kommer han hit med mig.

3. Jag åker dit, vi fixar uppehållstillstånd och kommer tillbaka i sommar.

4. Vi inser att det kommer ta tid och kraft, och känner att vi inte orkar, så vi gör slut.

Jag vill helst att han kommer hit i september givetvis.. Men det är grejen med distansförhållande, man måste planera så in i helvetes mycket hela tiden.. Suck.
Well, jag har ju åtminstone internet och telefon eller hur?